SALUT

Minnen, det är något jag inte förstår. Hur kan en hel tid, plats, stund, känsla, syn, ljud, atmosfär, rymmas i vårat huvud och bli till små elektroniska nerver som skjuts runt som stjärnor längs alla bindningar och allt gud vet vad som finns i vår hjärna?

åh.. havet.

men nu är jag tro det eller ej taggad på höst. thé, filmkvällar, kramar! kylan tvingar människor att vara nära för att inte frysa ihjäl. det är bra! förresten är solen ändå borta. Dock sken den duktigt de senast två veckorna, eller så är vi så jäkligt duktiga på att segla dit solen skiner. Nu, väl hemma, känns det som om allt har fortsatt fasligt snabbt utan mig och jag hatar den känslan. jag trivs bara i mitt rum för tillfället och saknar verkligen all mänsklig kontakt som inte består av familj eller andra seglare (hur underbara de än är).